Blåsippor

Bland lummig grönska jag går på vägen, det är så vackert för det är vår.
Då kommer mot mig så smått förlägen, en liten flicka på fem sex år.

Hon bär på blåsippor i små händer, de bär en hälsning från vårens tid.
När flickan ler solen återvänder, uti mitt hjärta jag känner frid.

Hon frågar barnsligt om jag vill ha dem, och ler så vackert med ögon blå.
Hon vill så gärna att jag ska ta dem, hur glad jag blev kan hon ej förstå.

Så vackra gåvor har ingen givit, så mycke lycka och poesi.
Sin bild i hjärtat den lilla skrivit, där ska den alltid hos mig förbli.

Så gav jag henne en slant på vägen, hon blev så glad och förstod ju ej.
Varför jag sedan blev så förlägen, det var ju hon som var god mot mig.

Denna visa sjöng min farfar för mig, fråga mig inte hur många gånger jag bad ofta om just denna visa. Han var duktig på visor och sånger, kommer ihåg Evert Taubes visor från jag var liten. Ofta i bilen när man åkte med farfar eller bara hemma, här i berghem. Han togs tyvärr ifrån oss alldeles för tidigt, man känner ofta att man missat så mycket. Samtidigt är man lyckligt lottad som fick så mycket fantastisk, lärorik och kärleksfull tid med sin farfar. Konstigt nog med denna visan var att jag bad honom skriva ner den till mig, jag tycktes alltid glömma näst sista versen. Det tog ett tag men jag fick den på papper. Han har daterat pappret, och den är nerskrivet bara ett par månader innan han dog.

I helgen har vi trädgårdsarbetat, krattat, eldat, räffsat och burit löv. Lillprinsen drar sedan ut pinnar igen då han tycker vi istället ska leka peter pan med dem. Han fick vara "brandman" när jag eldade och då gick jobbet framåt lite mer. Började både lördagen och söndagen med långpromenad efter sju och sedan fortsatte dagarna ute. Jag har riktigt svårt att gå in när det är så härligt.
Bland lövhögar och pinnar hittade vi våra blåsippor, det kommer alltid mängder nere vid bokträden nu på våren, då sjöng jag på "farfars visa", om ett eller två år är jag säker på att även Lillprinsen kan den.